När livet vänds upp och ner…

Hej fina vän.
Du som följt mig länge har säkert noterat att det blivit ovanligt tyst både här och på Instagram… jag hör och ser er alla som skriver och undrar vad som hänt, som skickar kärlek så det känns ända hit.
men jag har inte orkat, vet inte ens om jag ska orka skriva i detta nu men ska göra ett försök.

Livet kom emellan. Något hemskt och otroligt sorgligt har hänt, ja jag kan inte själv riktigt greppa vad som hänt och tankarna snurrar i huvudet.
Det kom inte plötsligt utan smygande, och kanske var det därför som jag inte först reagerade?
Lille August, vår fina lilla kille.
Det började med att han inte var så pigg på att leka med lillebrorsan Agathon, han blev irriterad på honom och drog sig undan, men tänkte att det bara vara just det, att han var to much.
Han ville inte längre gå ut och gå, ja till den lilla gräsplätten mitt i byn där Parkis och GSwenson ligger, ett stenkast från där vi bor.
För övrigt var han precis som vanligt, han åt med god aptit, kom när det vankades godis osv.
Sen för någon vecka sedan föll han ihop plötsligt, som om han fått ett epilepsianfall eller liknande,  men efter några sekunder var han som vanligt igen.
Han började hosta, andades snabbare och sov lite mer.
Nu i helgen föll han ihop igen och nu vid flera tillfällen.
Det var så hemskt att se och vi bestämde att vi skulle ringa till vår veterinär det första vi gjorde på måndag morgon.
Vi fick en tid till honom och storebror Affe som ju också är dålig, på tisdagen och åkte dit med båda två.
Veterinären undersökte honom, röntgande och konstaterade att hans hjärta var förstorat, så pass att det tryckte på lungorna och att det samlats vätska där.
Vi frågade såklart vad vi kunde göra, man vill ju verkligen göra allt i ens makt för de små , och ett alternativ var att åka till Det stora djursjukhuset i Helsingborg så att de kunde söva honom och röntga mera noggrant.
Veterinären sa dock att hon inte var säker på att han skulle klara en sådan undersökning och rekommenderade oss att ta med honom hem och ge honom en medicin som ev kunde hjälpa.
Väl hemma igen så blev han snabbt sämre, han andades allt snabbare och han föll ihop på golvet.
Jag och min man försökte med allt vi kunde, gav honom hjärt-lungräddning osv men jag kände hur hans liv rann ut i mina armar.
Det hemskaste jag varit med om i hela mitt liv, att stå med det lilla livet helt livlös i mina armar. Det är så ofattbart och traumatiskt alltihop att jag bryter ihop när jag tänker på det.

Jag har gråtit så mycket att tårarna tagit slut för länge sedan, men gråten fortsätter inombords, tankarna snurrar och illamåendet är hemskt.
Jag förebrår mig själv, tänk om jag inte reagerade snabbt nog? Vad kunde vi gjort annorlunda??
Kanske har vi varit för upptagna med allt kring valpen och Alfred som har cancer…inte brytt oss lika mycket om August.
Jag var inte alls förberedd på det här, blir man någonsin det?
Vår älskade fina August som vi haft så många fina stunder tillsammans med under 11 år, en stor del av vår familj och som nu lämnat ett stort hål av saknad efter sig. Vår fina kille som varit så olik Alfred  i alla år. Lite skygg och inte gillar andra hundar eller andra människor för den delen, han har alltid varit snabb som en vessla och väldigt bestämd medan Affe varit sävlig och supersocial. Har har haft sina problem med tänderna som fått dras ut i omgångar, ständiga öroninflammationer osv men samtidigt så stark och så himla snäll.
Han blev så glad när vi hämtade lille Agathon och blev den finaste storebrorsan man kan tänka sig. Han blev direkt lugnare när han kom, tog hand om honom, lät honom vara på hans platser, lekte med honom, lät honom svälja av hans mat viket Affe aldrig fått lov… åh mitt hjärta brister.
Jag har svårt att hantera känslorna, vill inte tänka, kan inte tänka på något annat, en och de hemska minnesbilderna snurrar på repeat… ser inte de fina bilderna just nu…

Samtidigt kommer tankarna kring Alfred som har konstaterats ha prostatacancer, något vi vetat i ca ett års tid och haft tid att bearbeta en smula om det nu ens är möjligt?
Ja, han var ju riktigt dålig i julas, vi trodde vi skulle förlora honom då, men han blev bättre igen och kämpar på ett tag till men vi vet att tiden snart rinner ut.
Vi tar ju honom regelbundet till veterinären som lovat att säga till när  tiden är inne…

Livet känns hemskt just nu, så sorgligt och svart att jag har svårt att se något positivt alls, svårt att fokusera.
Tiden läker alla sår, jag vet ju det och även om det känns becksvart just nu… och bara vetskapen om att allt ska upprepas snart igen gör mig bara mer deprimerad och ledsen.
Alfred och Agathon letar efter honom här hemma, de verkar lite nedstämda och nej inget är sig likt.
Jag hör hans tassar, ser honom komma runt hörnet från hallen till köket … men nej han är inte här…

Kram

 

 

 

 

19 reaktioner på “När livet vänds upp och ner…”

  • Kicki skriver:

    Åh men fy så hemskt ! Skickar allt gott jag kan till er ❤

  • Suzanne skriver:

    Men så outsägligt sorgligt. Som hundägare förstår jag precis. Varma tankar till er ❤️

  • Britt skriver:

    Vi förlorade våran Molly för 2 år sedan…jag känner såååå med dig …jag gråter fortfarande när jag saknar min loppa
    ingen enda som inte har hund kan förstå smärtan .
    Varma kramar till dig

  • Cecilia Hedström skriver:

    Jag tänker på dig, så stor sorg att mista sin lilla hund :((( stor kram

  • Viktoria skriver:

    Åhhhhh! 😔 Jag är övertygad att du/ni gjorde allt som var möjligt att göra och mer därtill. Varma styrkekramar till er alla! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  • Annelie skriver:

    Åh mitt hjärta brister så fruktansvärt att förlora sin lilla finaste vän på det sättet😓❤️Det går knappt att föreställa sig vad du måste gå igenom just nu😢❤️
    Varmaste kramarna🌹

  • Anna skriver:

    Mitt hjärta brister, all värme och omtanke till er. Finaste August kunde inte haft ett bättre liv, det lyser igenom varje inlägg hur mycket kärlek och omsorg du ger vovvarna.

  • Birgitta skriver:

    Så, så sorgligt…. Gör ont i hjärtat efter att ha följt er så länge. Har själv djur så jag vet smärtan… Ni får inte lasta er själva, det är så svårt med djuren när de inte mår bra och att förstå vad som är fel. De vill ju så gärna visa upp den starka sidan. Skickar all styrka jag kan och stor varm kram till er alla!

  • Ida skriver:

    Kram💜

  • Tanja skriver:

    Men så ledsamt! Det absolut utan konkurrens värsta med att ha hund är när man förlorar dem… Det är en sådan sorg:( Det finns inga ord som kan trösta, men sänder en varm kram iaf

  • Lisa skriver:

    Så otroligt jobbigt
    Jag har själv gått igenom nåt liknande när vår hund Elvis blev sjuk han fick diabetes och det blev sprutor osv. Men det räckte inte vi ville inte att han skulle lida. Han fick somna in. Det var så hemskt jag grät varje dag i ett år.
    Jag lider med dig och förstår precis. Det är inte ditt fel och du gjorde ditt bästa för att hjälpa. Men hålet i hjärta man får går aldrig laga. Efter flera år så skaffade vi en ny hund nu är han 7 år glad och pigg men jag tänker varje dag – du får inte dö. Jag vet ju att sorgen skulle knäcka mig. Tänker på dig och ber för dig. Tur att du har två små som du kan pyssla om. Massor med hjärtekramar till dig. Från Lisa

  • Eva skriver:

    Så kärleksfullt och fint du beskriver dina känslor. Kommer ihåg hur jag själv kände när vår hund blev sjuk och vi tvingades ta bort honom. Känslan att vi aldrig skulle bli glada igen, att sorgen inte skulle kunna försvinna. Men sorgen försvann och följdes av glädje över de fina minnen vi hade av vår hund. Önskar dig allt gott.

  • Catharina skriver:

    Jag lider med er, min lilla hund dog för ett år sedan och saknar honom så otroligt mycket och har fortfarande svårt att hantera sorgen och saknaden efter honom.
    Har följt er länge och dina små berättelser om era hundar och alla fina bilder har betytt mycket för mig.
    Ni har mina tankar i allt det svåra, att missta all den kärlek som en hund kan ge är bland det svåraste man kan gå igenom.
    Du är så fin som orkar dela med dig av saknaden.

  • Sussie skriver:

    Åh så otroligt smärtsamt att höra, jag har haft/ /har hund i hela mitt liv och det finns inget värre än när den dagen kommer då man måste ta farväl av sin pälskling. Det känns som halva ens själ följer med och man får svårt att resa sig igen. Tur att du har din lilla valp att ge kärlek till och som kan få dig på andra tankar. Kram

  • Christel skriver:

    Styrkekramar till er ❤❤

  • Cilla skriver:

    Det är så fruktansvärt att förlora en älskad familjemedlem och det absolut jobbigaste med att ha djur. Han verkar ha haft det så bra hos dig och du verkar göra allt för dina fina killar ❤️❤️

  • Cissi skriver:

    Så sorgligt! Stor varm kram ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.