Hej fina bloggvän

Jag har ju redan skrivit och berättat  litegrann om anledningen till att jag tog en ofrivillig paus från både bloggen, instagram och omvärlden i sig för ett tag sedan.
Inte så detaljerat dock eftersom jag tyckte och fortfarande tycker att det är för privat och jobbigt att skriva om och inte passar i en random inredningsblogg.
Men, jag tänkte dock berätta lite mer för dig idag eftersom jag fått veta att det finns de som upplevt mitt blogginlägg som en mer eller mindre offentlig avhyvling och ett slag i ansiktet på dem som oroade sig och försökte få tag i mig…
Så ledsamt och det var ju såklart absolut inte meningen med det blogginlägget, och de som känner mig väl vet nog ganska så säkert att jag inte skulle agera på det sättet.
Jag har läst inlägget igen och jag förstår inte riktigt hur det kan tolkas så fel, men samtidigt är det ju alltid upp till mottagaren att bedöma och inte avsändaren.

Det som hände var ganska enkelt, till slut blev stressen, pressen och prestationsångesten som jag brottas med för stor för mig och hela jag stängde i princip ner totalt från en dag till en annan.
Den som själv närmat sig väggen eller allt det svarta som omsluter en när man hamnar där jag befann mig förstår nog vad jag menar, och det är inget tillstånd som jag önskar någon annan.
Jag var under de tre veckorna så dålig att jag mestadels sov, orkade inte ta mig utanför dörren och var helt slut i både kroppen och hjärnan.
Inget funkade och jag kunde varken fokusera eller tänka klart. Allt fick stå åt sidan.
Mobiltelefonen och datorn var helt avstängda under hela tiden, och därför kunde jag ju inte heller veta om någon skrivit till mig på Instagram eller i bloggen, skickat mail eller ringt.
Det som jag nåddes av var de som kontaktade min man, en del som ställde direkta frågor kring vart jag höll hus om allt var ok med mig osv, men också en del som låtsades ha helt andra ärenden och som slutligen kom in på frågan ”Hur är det med Anette?”
Jag orkade inte meddela mig, trodde inte att jag behövde det eftersom de som hörde av sig var, missförstå mig rätt av mig mycket omtyckta men ganska ytligt bekanta personer från branschen/ bloggvänner osv och inte mina närmaste släktingar familj osv personer som jag i ärlighetens namn endast haft kontakt med via sociala medier och som jag träffat på event osv.
Jag tror du förstår.
Jag varken orkade eller ville inte heller skriva ut något om vad eller varför jag höll mig undan med anledning av detta kunde misstolkas eller tydas på något konstigt sättsom bara skulle förstora och förvärra allt.
Och just det är faktiskt huvudet på spiken i allt detta, för en av anledningarna till att jag mår som jag gör just nu är nog att det känns som man alltid är påpassad och att det alltid finns några få som vill misstolka och förvränga om det finns möjlighet och sen blir det till sanning på något märkligt sätt oavsett hur man försöker bevisa att det är feltolkat.

Allt jag tänkte på var att få återhämta mig få lugn och ro och slippa ta in en massa intryck som jag inte kunde hantera, slippa ångesten och hjärtklappningen….
Jag vill(e) inte ha någons medlidande, inte skapa mystik eller nyfikenhet osv men tydligen blev det fel trots allt att inte göra någonting alls.
Jag ser mig själv som en ärlig person och har väldigt svårt att säga och skriva saker som jag inte menar, och hade jag skrivit ut att ”Jag är ok” så vore det en stor lögn och hade jag skrivit ”Jag går under” så hade det nog kunnat tolkas på 100 olika sätt är jag rädd, men det var och är stundtals känslan som jag brottas med.

Det som fick mig att så småningom meddela mig till omvärlden var egentligen inget eget val ute jag kände mig mer eller mindre tvungen eftersom även polisen blev inblandad i det hela.
Bara det blev jättejobbigt för mig och visst kan jag se det som omtanke från oroliga medmänniskor, men åter igen så var det inte mina närmsta släktingar, familj, vänner osv som oroade sig och kontaktade polisen utan mera ytligt bekanta bloggvänner osv från branschen som jag endast haft sporadisk kontakt med via sociala medier bloggevent osv som ansåg att detta var nödvändigt.
För att jag inte bloggade, postade på Instagram eller svarade på mail och meddelande.

Eftersom min mobiltelefon var avstängd så fick ju polisen ingen kontakt med mig där, utan ringde till min man som svarade dem och förklarade hur det låg till.
Vi frågade då vem det var som anmält till dem och polisen sade då att den/de som gjort detta ville vara anonyma? Varför vill man vara anonym om man hör av sig av oro och omtanke ?
Med detta trodde vi att det var ur världen men två dagar senare ringde det på dörren och polisen klev in här hemma och ville kontrollera om jag var i livet…..folk oroade sig och trodde att jag avlidit…jag vet inte om du förstår hur det känns men det det kändes så kränkande och påträngande för mig som person.
Ännu en gång förklarade jag för polisen hur det låg till, och de förklarade att de som anmält/efterfrågat (anonymt) inte tyckte att det räckte med att min man berättat att jag var ok de hade ju trots allt inte talat med mig personligen?

Det blev för mycket för mig som person, jag tror aldrig tidigare att jag varit i kontakt med polisen så det blev en uppskärrande situation och kände mig så himla skamsen och förnedrad.
Kanske ännu mer eftersom jag mår som jag gör just nu och säger inte att det var fel av dem som anmälde till polisen ,jag kan förstå det till viss del men samtidigt så känner jag att det var att gå ett steg för långt om man grundar mitt försvinnande på det som jag nämnt ovan.
Därefter  kände jag mig tvungen att kontakta en del av dem som sökt mig mest intensivt under de tre veckorna, och på det sättet som jag kunde och orkade och det är fortfarande en del personer som jag inte orkat hör av mig till personligen utan tänkte att de ser mina meddelande i bloggen och på Instagram.

I sinom tid ska jag höra av mig, först måste jag få koncentrera mig på att samla kraft och kravla mig upp helt från allt det svarta som så gärna vill dra mig tillbaka.
Så, jag ber om tusen gånger ursäkt till dem som känner sig förorättade eller tror att jag sett och struntat i att svara dem, för att jag inte orkade vara med i livet just då eller för att jag tog illa vid mig av dramat som blev med polisen.

Mitt förra inlägg kunde som sagt feltolkas till något som jag inte ens hade trott, kanske även detta inlägget vad vet jag, men jag är bara jag och skriver och berättar ut ifrån mitt perspektiv och jag har inte haft för avsikt att skapa något drama eller situation av att jag inte är i balans just nu.
Livet mina vänner är inte alltid en dans på rosor även om det ser så ut på ytan, glöm aldrig det och värdesätt de små tingen före de stora och njut i stunden.

Kram