Visar inlägg från "livet"

Allt det svarta

Hej fina bloggvän

Jag har ju redan skrivit och berättat  litegrann om anledningen till att jag tog en ofrivillig paus från både bloggen, instagram och omvärlden i sig för ett tag sedan.
Inte så detaljerat dock eftersom jag tyckte och fortfarande tycker att det är för privat och jobbigt att skriva om och inte passar i en random inredningsblogg.
Men, jag tänkte dock berätta lite mer för dig idag eftersom jag fått veta att det finns de som upplevt mitt blogginlägg som en mer eller mindre offentlig avhyvling och ett slag i ansiktet på dem som oroade sig och försökte få tag i mig…
Så ledsamt och det var ju såklart absolut inte meningen med det blogginlägget, och de som känner mig väl vet nog ganska så säkert att jag inte skulle agera på det sättet.
Jag har läst inlägget igen och jag förstår inte riktigt hur det kan tolkas så fel, men samtidigt är det ju alltid upp till mottagaren att bedöma och inte avsändaren.

Det som hände var ganska enkelt, till slut blev stressen, pressen och prestationsångesten som jag brottas med för stor för mig och hela jag stängde i princip ner totalt från en dag till en annan.
Den som själv närmat sig väggen eller allt det svarta som omsluter en när man hamnar där jag befann mig förstår nog vad jag menar, och det är inget tillstånd som jag önskar någon annan.
Jag var under de tre veckorna så dålig att jag mestadels sov, orkade inte ta mig utanför dörren och var helt slut i både kroppen och hjärnan.
Inget funkade och jag kunde varken fokusera eller tänka klart. Allt fick stå åt sidan.
Mobiltelefonen och datorn var helt avstängda under hela tiden, och därför kunde jag ju inte heller veta om någon skrivit till mig på Instagram eller i bloggen, skickat mail eller ringt.
Det som jag nåddes av var de som kontaktade min man, en del som ställde direkta frågor kring vart jag höll hus om allt var ok med mig osv, men också en del som låtsades ha helt andra ärenden och som slutligen kom in på frågan “Hur är det med Anette?”
Jag orkade inte meddela mig, trodde inte att jag behövde det eftersom de som hörde av sig var, missförstå mig rätt av mig mycket omtyckta men ganska ytligt bekanta personer från branschen/ bloggvänner osv och inte mina närmaste släktingar familj osv personer som jag i ärlighetens namn endast haft kontakt med via sociala medier och som jag träffat på event osv.
Jag tror du förstår.
Jag varken orkade eller ville inte heller skriva ut något om vad eller varför jag höll mig undan med anledning av detta kunde misstolkas eller tydas på något konstigt sättsom bara skulle förstora och förvärra allt.
Och just det är faktiskt huvudet på spiken i allt detta, för en av anledningarna till att jag mår som jag gör just nu är nog att det känns som man alltid är påpassad och att det alltid finns några få som vill misstolka och förvränga om det finns möjlighet och sen blir det till sanning på något märkligt sätt oavsett hur man försöker bevisa att det är feltolkat.

Allt jag tänkte på var att få återhämta mig få lugn och ro och slippa ta in en massa intryck som jag inte kunde hantera, slippa ångesten och hjärtklappningen….
Jag vill(e) inte ha någons medlidande, inte skapa mystik eller nyfikenhet osv men tydligen blev det fel trots allt att inte göra någonting alls.
Jag ser mig själv som en ärlig person och har väldigt svårt att säga och skriva saker som jag inte menar, och hade jag skrivit ut att “Jag är ok” så vore det en stor lögn och hade jag skrivit “Jag går under” så hade det nog kunnat tolkas på 100 olika sätt är jag rädd, men det var och är stundtals känslan som jag brottas med.

Det som fick mig att så småningom meddela mig till omvärlden var egentligen inget eget val ute jag kände mig mer eller mindre tvungen eftersom även polisen blev inblandad i det hela.
Bara det blev jättejobbigt för mig och visst kan jag se det som omtanke från oroliga medmänniskor, men åter igen så var det inte mina närmsta släktingar, familj, vänner osv som oroade sig och kontaktade polisen utan mera ytligt bekanta bloggvänner osv från branschen som jag endast haft sporadisk kontakt med via sociala medier bloggevent osv som ansåg att detta var nödvändigt.
För att jag inte bloggade, postade på Instagram eller svarade på mail och meddelande.

Eftersom min mobiltelefon var avstängd så fick ju polisen ingen kontakt med mig där, utan ringde till min man som svarade dem och förklarade hur det låg till.
Vi frågade då vem det var som anmält till dem och polisen sade då att den/de som gjort detta ville vara anonyma? Varför vill man vara anonym om man hör av sig av oro och omtanke ?
Med detta trodde vi att det var ur världen men två dagar senare ringde det på dörren och polisen klev in här hemma och ville kontrollera om jag var i livet…..folk oroade sig och trodde att jag avlidit…jag vet inte om du förstår hur det känns men det det kändes så kränkande och påträngande för mig som person.
Ännu en gång förklarade jag för polisen hur det låg till, och de förklarade att de som anmält/efterfrågat (anonymt) inte tyckte att det räckte med att min man berättat att jag var ok de hade ju trots allt inte talat med mig personligen?

Det blev för mycket för mig som person, jag tror aldrig tidigare att jag varit i kontakt med polisen så det blev en uppskärrande situation och kände mig så himla skamsen och förnedrad.
Kanske ännu mer eftersom jag mår som jag gör just nu och säger inte att det var fel av dem som anmälde till polisen ,jag kan förstå det till viss del men samtidigt så känner jag att det var att gå ett steg för långt om man grundar mitt försvinnande på det som jag nämnt ovan.
Därefter  kände jag mig tvungen att kontakta en del av dem som sökt mig mest intensivt under de tre veckorna, och på det sättet som jag kunde och orkade och det är fortfarande en del personer som jag inte orkat hör av mig till personligen utan tänkte att de ser mina meddelande i bloggen och på Instagram.

I sinom tid ska jag höra av mig, först måste jag få koncentrera mig på att samla kraft och kravla mig upp helt från allt det svarta som så gärna vill dra mig tillbaka.
Så, jag ber om tusen gånger ursäkt till dem som känner sig förorättade eller tror att jag sett och struntat i att svara dem, för att jag inte orkade vara med i livet just då eller för att jag tog illa vid mig av dramat som blev med polisen.

Mitt förra inlägg kunde som sagt feltolkas till något som jag inte ens hade trott, kanske även detta inlägget vad vet jag, men jag är bara jag och skriver och berättar ut ifrån mitt perspektiv och jag har inte haft för avsikt att skapa något drama eller situation av att jag inte är i balans just nu.
Livet mina vänner är inte alltid en dans på rosor även om det ser så ut på ytan, glöm aldrig det och värdesätt de små tingen före de stora och njut i stunden.

Kram

Notre Dame Love

Det finns nyheter som flimrar snabbt förbi också finns det nyheter som berör de flesta av oss på djupet.
Som får hela världen från slott till koja att stanna till och kanske till och med be en smula till högre makter.
Notre Dame i Paris, denna monumentala ståtliga kyrkobyggnad som bär en del av Frankrikes historia sedan 1100-talet och fram till idag, och som nu alltså brunnit och förstörts rejält om än inte helt tack och lov.
Vi var ju i Paris 2016 så sent som i januari i år men hann då inte med något turistande eftersom vi var där för att besöka Maison Objet 2019 men nästa gång blir det garanterat ett besök där i dess omgivning för min del.

Kram

*Lånad bild via Elle Norge

Hej

Hej fina bloggvän.

Vad fint att du är här trots att jag inte hört av mig på ett tag, närmare bestämt 3 veckor var det väl sedan det senaste inlägget…
Det här är inget jag gjort medvetet för att skapa vare sig mystik eller nyfikenhet kring min person, det har helt enkelt inte gått och det tar emot även nu, men jag känner mig tvungen.
Jag var tvungen att stänga av och lägga ner allt för att få lugn och ro och mobilen, datorn osv har varit helt avstängda tills idag.
Men, det gick till en gräns för känns nämligen inte speciellt avstressande eller bekvämt för min del med den cirkus som dragits igång, där personer anonymt har kontaktat polisen, min man, mina föräldrar (anm jag är 44 år) för att för reda på “vad som har hänt mig”?
Missförstå mig rätt men det blir lite makabert och påträngande rent privat inte minst så som jag känner mig just nu.

De senaste åren har varit minst sagt kämpiga på alla plan, både privat och jobbmässigt, och gudarna ska veta att jag kämpat och försökt att göra mitt allra bästa.
Kämpar gör vi ju alla till mans på vårt sätt och med den verklighet som vi alla lever i, så jag menar inte på något sätt att jag haft det svårare eller att jag kämpat hårdare än någon annan, men prestationsångesten och att hela tiden känna sig misslyckad och oaccepterad tog överhanden, och ja sen var det som det blev helt svart.
Som om all ork bara rann ur kroppen.

Så där befinner jag mig just nu ungefär, jag är här men mår inget vidare utan tar var dag som den kommer och försöker att bli hel i mig själv igen.
Jag vet inte hur framtiden ser ut, idag känner jag mest att allt är sagt och gjort och att det inte finns mycket mer att berätta eller visa upp för min del, kanske känns det annorlunda imorgon men det får tiden utvisa.

Jag vill från hjärtat tacka för all Din omtanke och för att så många hört av sig till mig som jag inte orkat svara.
Som sagt inte av ondo eller för att jag inte velat höra av mig, utan för att jag inte klarat av det.
Att skriva detta inlägget känns som ett misslyckande i sig, att erkänna sig svag och nedbruten och att inte “palla trycket” och hålla ihop livet så som de flesta andra tyckt klara av.
Jag är bara jag och försöker vara ärlig även om det känns väldigt ledsamt och tungt just nu och jag hoppas innerlig att inte detta tolkas rätt och inte på motsatt sätt.

Kram Anette

Ny agenda nya mål

Hej fina bloggvän hoppas att du har det bra.
Idag återkommer jag  till temat nystart och det nya året som ligger framför oss och lite kring mina funderingar i samband med detta…
Vill man så kan man ju köra på i samma invanda hjulspår och köra ännu ett varv med samma inslag av mässor, pressvisningar, event osv som förra året för snart drar samma cirkus igång igen , eller också…

…kan man slå av en smula på takten och göra annorlunda, valet är ju faktiskt mitt.

Jag känner mig kluven,å ena sidan älskar jag att resa och besöka mässor osv för att spana in den senaste designen och nyheterna men å andra sidan känner jag att det kanske gått lite på slentrian den senaste tiden och det har inte riktigt engagerat mig utan mest gjorts eftersom det ska så vara och eftersom jag gjort det så förut…
Sen undrar jag vad Du som läser bloggen tycker? Gillar du inslagen från mässorna eller tycker du att det är trist att kolla på och hellre vill se mer av något annat?

Så glad för min mina almanacka som jag fick i julklapp av Bookbinders Design.
Så old fashion i denna digitalvärld vi lever i, men jag är nog lite gammaldags så det passar mig!

Slå av på takten ja, jag känner att jag behöver hitta en bättre balans i livet i på något sätt fråga mig inte hur för det vet jag inte ens själv…eller rättare sagt så vet jag nog svaret på frågan men inte riktigt hur jag ska få ihop det i slutändan…

Träna mer, äta bättre få till bättre sömnvanor osv och kanske någon slags terapi för att sluta ställa så höga krav på mig själv…

Arbeta mindre och ge sig själv mera tid och andrum mellan varven låter ju väldigt bra men hur gör man detta utan att förlora inkomst osv? Den biten nämner ingen av all dem som hävdar att de ska göra just detta..och ett litet mysterium för mig hahaha.

Ha en riktigt fin kväll och dela gärna med dig av egen erfarenhet och funderingar i ämnet.

 

Gott Nytt 2019!

 

 

Hej fina bloggvän hoppas att du har det fint!
Årets sista dag med allt vad det innebär är här och om några timmar stänger vi dörren till 2018 och blickar framåt mot 2019.
Ett helt nytt år som ligger orört framför oss och som förmodligen kommer att gå i samma rasande fart som det år som passerat, tiden tenderar ju att springa på allt snabbare ju äldre man blir känns det som.

 


Jag har läst på sociala medier att det är fler än jag som tycker att 2018 var ett år som kanske inte var det allra bästa….ett år med mycket som inte blev så som man önskade och hade hoppats på.
Jag önskar mig inget storslaget eller så av 2019, och ja inget kommer gratis det vet jag av erfarenhet,  men lite mer lugn och ro, framförallt för själen och tid att bara vara jag står högt upp på min önskelista.
Orosklumpen som jag burit inom mig under det gångna året får gärna flyga all sin kos när klockan slår tolv…

Njut av kvällen och känner du dig ensam så finns det alltid en plats för Dig här hos mig!

Kram