Visar inlägg från "livet"

Happy Friday

Hej fina bloggvän!

Ett sent inlägg här i bloggen idag ibland snurrar livshjulet lite snabbare än vanligt, och då hinner man inte riktigt med allt som vill minsann.
Jag fick dessutom lite bloggtorka tidigare idag och gick och badade istället, ja varför inte liksom när havet finns precis utanför dörren?
Ja som jag nämnde i ett inlägg tidigare så kommer vi att bo i Båstad hela sommaren och följer du mig via Instgram har du kanske sett några klipp som jag lagt upp där tidigare idag?Jag kommer såklart att visa mer från lägenheten med en stor takterrass där jag knäppte bilden i all hast alldeles nyss men behöver landa lite först i allt det nya.

Livet här och nu. Tacksamheten över att kunna vara är istället för i stan.

Kram

Inte riktigt som planerat

Hej fina bloggvän hoppas allt är fint hos Dig såhär på midsommarafton, antagligen har du inte ens tid att kika in här hos mig men iallafall… jag hoppas ju på det.
När vi åkte till Grekland så var det helt oplanerat, men när jag hittade en sista-minuten för halva priset till nybyggda Sensimar Zante Maris i härliga Zakynthos så slog vi till.
En vecka och lagom hemma igen till midsommar tänkte vi då.
Men i vanlig ordning så ville vi inte alls åka hem just då, så vi köpte nya flygstolar till en vecka senare för 500 kr (!) och bokade in oss på Olea All Suits där vi bodde förra året.

Så, det blir en lite annorlunda midsommar fast härligt ändå, kanske t om bättre?
Midsommar tenderar ju precis som julafton och nyårsafton att föra med sig en del ångest och hets efter den perfekta idyllen, och det kan man ju bara skippa nu och slappa i bikinin vid strandkanten.
Jag har även suttit ensam vid en del tillfällen, med brustet hjärtat, lipat ögonen av mig och känt mig ensammast i världen vid dagar som dessa, så jag vet hur det känns.
Skulle du göra det just nu så vill jag bara att du ska känna att det alltid är “öppet och välkomnande” här hos mig, jag finns här. Skicka en kommentar, skriv till mig om du vill och jag lovar att svara och skicka en kram.
Och du, det blir bättre, det blir alltid det hur svårt och tungt det än må kännas just nu.

För att få lite midsommarkänsla idag så har jag varit ute och plockat en bukett med vilda och lite bångstyriga blommor.
En bukett som speglar livet i sig och denna är till Dig!!
Och glöm nu inte det som du nyss läste, efter regn kommer sol och allt det där.

Jag lovar!

Glad Midsommar

Står inte ut

Jag har bott i Malmö i stort sett hela mitt vuxna liv vilket innebär sisådär 20 år mer eller mindre och mycket har hänt med Malmö som stad sedan jag flyttade dit.
Jag har flyttat runt och bott både i Slottstaden, i Västra Hamnen, bokstavligt talat på Lilla Torg och nu slutligen mitt i stan vid en av knytpunkterna, Triangeln.
Jag känner (kände) till de olika stadsdelarna och dess olikheter både till utseende och stil rent arkitektoniskt sett men också på ett ungefär vilken typ av personligheter som bor där, ja Slottssstaden kallas ju inte för inte för “Käppastan” helt utan anledning osv.
De senaste 2-3 åren har en krypande känsla kommit över över mig, en känsla som jag ogillar och gör att jag till slut känner att nu får det vara nog, jag står inte ut.
För inte ska det väl vara så att man ska vara rädd för att gå utanför lägenhetsdörren, hellre stanna hemma än gå ut och ständigt bli påmind om allt som är så totalt fel och skrämmande, och som tycks gå i fel riktning med en rasande fart.
Alla verkar uppfatta det så utom våra styrande politiker.

Eller ska det anses som normalt att vara i sitt hem, den lägenheten som jag förälskade mig i handlöst för 9 år sedan och höra människor skjutas ihjäl på gatan utanför…bokstavligen pang, pang, pang.
Tre skott var det som dödade personen som sköts vid Triangeln förra veckan sent på kvällen.
Blinkande sirener, tjutande däck….den hovrande helikoptern över stan, händelsen på Centralen i början av veckan, fler dödsskjutningar och det under samma dygn.
Jag har tappat räkningen på det antalet bomber som jag hört sprängas när jag legat sömnlös på nätterna, igen och igen…det tar aldrig slut, jag står inte ut.
Det spelar ingen roll hur mycket jag gillar vår fina sekelskifteslägenhet i sig, det går inte att bo i Malmö längre känner jag.

Jag har ingen lösning på problemet, ingen plan i sikte men just nu jag ville bara bort, bort från allt det som får mig att må dåligt.
Så vi packade väskan och åkte utomlands nu i veckan, hittade en otroligt bra sista-minuten och kände att det fick duga som andrum. Duga för nu.
Det var inte planerat med en semester så tätt inpå den förra resan till Thailand men eftersom allt klaffade perfekt med hundarna, arbetet osv så bara åkte vi iväg så det blir arbete även här, fast lite annorlunda.
Kanske borde man ge sig in i politiken…sadla om och bli mer engagerad i något som känns viktigt och värt att kämpa för…

Sköt om Dig

Kram

Idag för ett år sedan

Hej fina bloggvän hoppas att du har det fint.
Alamanackan visar 5 juni och imorgon är det Sveriges Nationaldag och sommaren står för dörren även om jag personligen inte riktigt hittar sommarkänslan…inte alls sådär som förra året känner jag, och blickar tillbaka till idag för ett år sedan då vi bokade in oss på Gullmarsstrand i Fiskebäckskil.
Jag har nog lite sommarångest och längtar bort från stan till landet, till lugn och ro och närhet till havet
Vi har kikat på lite alternativ att hyra under hela sommaren, kanske en bit in på hösten till och med men inget har känts 100 % rätt.
Har du något tips på härligt hus att hyra längre period så hojta snälla!

Som ganska inbiten skåning blir man ju helt stum av förundran över att platser som dessa ens finns på riktigt och hoppas att mina bilder kan göra det hela rättvisa, men som så ofta så är det inte så lätt att förmedla den där exakta känslan eller upplevelsen av att faktiskt vara där.
Jag tänker så klart på dofterna, måsarnas skrik kontra total tystnad, surret från båtarna, havets glitter, känslan av att kunna bada så mycket man vill.

Kommer man landvägen till Gullmarsstrand så rullar först igenom den lilla orten Fiskebäckskil med dess helt sagolika sekelskiftes hus med snickarglädje och prunkande trädgårdar innan man till slut kommer fram till havet igen och möts av hotellets vackra byggnader.
Mer moderna än nyss nämnda sekelskifteshus som du ser, men de passar ändå in förvånansvärt fint i bilden som etsar sig fast på näthinnan.
Och om du tycker att du känner igen det hela en smula, så är det säkert eftersom den senaste säsongen av den populära TV-serien Saltön skriven av Viveca Lärn till viss del spelades in på Gullmarsstrand .

Hotellet består av vackra låga byggnader i minimalistisk nordisk stil, med uteplatser där vackra grånade teakmöbler, en SPA-avdelning, badhus, badbryggor, en uppvärmd “sittpool” en fantastisk restaurang med underbar mat, konferensmöjligheter osv radas upp och förbinds längs med vattnet med hjälp av bryggor och uteplatser.
Ett familjeföretag som drivits av 3 bröder i mer än 40 år och som utvecklats under tidens gång, bla med hjälp av inredningsdesign gjord i i olika etapper i samarbete med Wingårds Arkitekter och därefter Claesson Koivisto Rune.
Överallt på hotellet kan man spana in massor av fina designmöbler och inredningsdetaljer, belysningsarmaturer osv av namnkunniga designers, och extra kul är det såklart att de har våra fina solsängar av teak från Ethimo stående på deras allra nyaste badbrygga som stod klar förra våren.

Lugn och ro…och en kopp te i skuggan!

Hotellets stora och mycket goda räkmacka får du inte missa om du är på Gullmarsstrand, en av de godaste som jag har ätit.

Nära havet och naturen, ögon och öronbedövande, och bara en sån detalj som att soma in och vakna upp till ljud av vågskvalp och fiskmåsar är ju som balsam för själen.
Jag lovar.

 

På Gullmarsstrand finns Sinnenas Spa och Sinnenas Havsbad som kan boka för 2 timmars pass, och där kan man sen vara i det lilla badhuset och njuta till max av olika typer av bastubad, sitta antingen inomhus eller utomhus och njuta av den fantastiska utsikten.
Väljer man det sistnämnda kan man dessutom sitta i den uppvärmda lilla poolen som året runt håller 38°!

 

 

När vi var där förra året, faktiskt vid två tillfällen, så förälskade jag mig totalt i den lilla orten Fiskebäckskil, och skulle vilja hyra där eller  liknande ställe  havsnära ställe under hela sommaren som sagt.

Sommarångest, får man erkänna att man har det just nu? Kanske kan det bli av med en ny vistelse där även om det mest optimala vore ett hus att hyra!

Kram

 

Allt det svarta

Hej fina bloggvän

Jag har ju redan skrivit och berättat  litegrann om anledningen till att jag tog en ofrivillig paus från både bloggen, instagram och omvärlden i sig för ett tag sedan.
Inte så detaljerat dock eftersom jag tyckte och fortfarande tycker att det är för privat och jobbigt att skriva om och inte passar i en random inredningsblogg.
Men, jag tänkte dock berätta lite mer för dig idag eftersom jag fått veta att det finns de som upplevt mitt blogginlägg som en mer eller mindre offentlig avhyvling och ett slag i ansiktet på dem som oroade sig och försökte få tag i mig…
Så ledsamt och det var ju såklart absolut inte meningen med det blogginlägget, och de som känner mig väl vet nog ganska så säkert att jag inte skulle agera på det sättet.
Jag har läst inlägget igen och jag förstår inte riktigt hur det kan tolkas så fel, men samtidigt är det ju alltid upp till mottagaren att bedöma och inte avsändaren.

Det som hände var ganska enkelt, till slut blev stressen, pressen och prestationsångesten som jag brottas med för stor för mig och hela jag stängde i princip ner totalt från en dag till en annan.
Den som själv närmat sig väggen eller allt det svarta som omsluter en när man hamnar där jag befann mig förstår nog vad jag menar, och det är inget tillstånd som jag önskar någon annan.
Jag var under de tre veckorna så dålig att jag mestadels sov, orkade inte ta mig utanför dörren och var helt slut i både kroppen och hjärnan.
Inget funkade och jag kunde varken fokusera eller tänka klart. Allt fick stå åt sidan.
Mobiltelefonen och datorn var helt avstängda under hela tiden, och därför kunde jag ju inte heller veta om någon skrivit till mig på Instagram eller i bloggen, skickat mail eller ringt.
Det som jag nåddes av var de som kontaktade min man, en del som ställde direkta frågor kring vart jag höll hus om allt var ok med mig osv, men också en del som låtsades ha helt andra ärenden och som slutligen kom in på frågan “Hur är det med Anette?”
Jag orkade inte meddela mig, trodde inte att jag behövde det eftersom de som hörde av sig var, missförstå mig rätt av mig mycket omtyckta men ganska ytligt bekanta personer från branschen/ bloggvänner osv och inte mina närmaste släktingar familj osv personer som jag i ärlighetens namn endast haft kontakt med via sociala medier och som jag träffat på event osv.
Jag tror du förstår.
Jag varken orkade eller ville inte heller skriva ut något om vad eller varför jag höll mig undan med anledning av detta kunde misstolkas eller tydas på något konstigt sättsom bara skulle förstora och förvärra allt.
Och just det är faktiskt huvudet på spiken i allt detta, för en av anledningarna till att jag mår som jag gör just nu är nog att det känns som man alltid är påpassad och att det alltid finns några få som vill misstolka och förvränga om det finns möjlighet och sen blir det till sanning på något märkligt sätt oavsett hur man försöker bevisa att det är feltolkat.

Allt jag tänkte på var att få återhämta mig få lugn och ro och slippa ta in en massa intryck som jag inte kunde hantera, slippa ångesten och hjärtklappningen….
Jag vill(e) inte ha någons medlidande, inte skapa mystik eller nyfikenhet osv men tydligen blev det fel trots allt att inte göra någonting alls.
Jag ser mig själv som en ärlig person och har väldigt svårt att säga och skriva saker som jag inte menar, och hade jag skrivit ut att “Jag är ok” så vore det en stor lögn och hade jag skrivit “Jag går under” så hade det nog kunnat tolkas på 100 olika sätt är jag rädd, men det var och är stundtals känslan som jag brottas med.

Det som fick mig att så småningom meddela mig till omvärlden var egentligen inget eget val ute jag kände mig mer eller mindre tvungen eftersom även polisen blev inblandad i det hela.
Bara det blev jättejobbigt för mig och visst kan jag se det som omtanke från oroliga medmänniskor, men åter igen så var det inte mina närmsta släktingar, familj, vänner osv som oroade sig och kontaktade polisen utan mera ytligt bekanta bloggvänner osv från branschen som jag endast haft sporadisk kontakt med via sociala medier bloggevent osv som ansåg att detta var nödvändigt.
För att jag inte bloggade, postade på Instagram eller svarade på mail och meddelande.

Eftersom min mobiltelefon var avstängd så fick ju polisen ingen kontakt med mig där, utan ringde till min man som svarade dem och förklarade hur det låg till.
Vi frågade då vem det var som anmält till dem och polisen sade då att den/de som gjort detta ville vara anonyma? Varför vill man vara anonym om man hör av sig av oro och omtanke ?
Med detta trodde vi att det var ur världen men två dagar senare ringde det på dörren och polisen klev in här hemma och ville kontrollera om jag var i livet…..folk oroade sig och trodde att jag avlidit…jag vet inte om du förstår hur det känns men det det kändes så kränkande och påträngande för mig som person.
Ännu en gång förklarade jag för polisen hur det låg till, och de förklarade att de som anmält/efterfrågat (anonymt) inte tyckte att det räckte med att min man berättat att jag var ok de hade ju trots allt inte talat med mig personligen?

Det blev för mycket för mig som person, jag tror aldrig tidigare att jag varit i kontakt med polisen så det blev en uppskärrande situation och kände mig så himla skamsen och förnedrad.
Kanske ännu mer eftersom jag mår som jag gör just nu och säger inte att det var fel av dem som anmälde till polisen ,jag kan förstå det till viss del men samtidigt så känner jag att det var att gå ett steg för långt om man grundar mitt försvinnande på det som jag nämnt ovan.
Därefter  kände jag mig tvungen att kontakta en del av dem som sökt mig mest intensivt under de tre veckorna, och på det sättet som jag kunde och orkade och det är fortfarande en del personer som jag inte orkat hör av mig till personligen utan tänkte att de ser mina meddelande i bloggen och på Instagram.

I sinom tid ska jag höra av mig, först måste jag få koncentrera mig på att samla kraft och kravla mig upp helt från allt det svarta som så gärna vill dra mig tillbaka.
Så, jag ber om tusen gånger ursäkt till dem som känner sig förorättade eller tror att jag sett och struntat i att svara dem, för att jag inte orkade vara med i livet just då eller för att jag tog illa vid mig av dramat som blev med polisen.

Mitt förra inlägg kunde som sagt feltolkas till något som jag inte ens hade trott, kanske även detta inlägget vad vet jag, men jag är bara jag och skriver och berättar ut ifrån mitt perspektiv och jag har inte haft för avsikt att skapa något drama eller situation av att jag inte är i balans just nu.
Livet mina vänner är inte alltid en dans på rosor även om det ser så ut på ytan, glöm aldrig det och värdesätt de små tingen före de stora och njut i stunden.

Kram