Idag visar almanackan 31 mars och våren är här med ett strålande varmt och skönt väder.
Dagarna läggs dock på hög och saknaden efter lille Alfred och hans brorsa August som gick i förväg en månad tidigare är stor och kommer och går i vågor.. Jag ser dem, tycker mig höra deras ljud på avstånd, deras tassar trippande över parkettgolvet, men nej det är bara hjärnan som spökar.
Mina fina killar som vi hade glädjen att få dela livet med under 12 fina år.
Vi skaffade ju en liten lillebror i somras, Lille Agathon som snabbt blev familjens mittpunkt och som både Affe och August hjälpte oss att uppfostra på deras lilla vis.
Så tacksam för detta även om en hund aldrig någonsin kan ersätta eller fylla tomrummet efter en annan.
Jag är plågsamt medveten om att jag aldrig mer får titta in i Affes varma snälla ögon, känna hans doft eller ha honom liggandes tätt intill i sängen på natten.
Ja, det finns de som har det värre, som gör större förluster osv om nu detta går att mäta men för mig är detta en tung period att gå igenom.
Känner mig lite håglös och meningslös på det sira hela helt ärligt.
Men som sagt, mitt i allt har vi fått detta lilla lyckopiller till skänks, och igår var han ensam hela dagen på hundtrimmet och kyckligmamman i mig vaknade till liv.
När vi hämtade honom visade det sig att oron var helt obefogad.
”Snällare och coolare hund att hantera får man leta efter”, sa hans frisör, för övrigt samma tjej som klippt Affe & August i alla år.
”Så glad, positiv och lätt att ha att göra med och ja”, ja det stämmer på pricken, inte minst att han låter mig borsta hans små tänder varje kväll är ett under.
Ha en fortsatt fin torsdag.
Kram
Finns människor runt oss som gärna vill kategorisera vad som är värst, men sorg kan man inte mäta, och sorgen som du känner är din sorg,och din upplevelse. Vi är många här som läser din blogg, som vet exakt vad du/ni går igenom just nu,och vi finns här för dig! Du skriver och sätter ord på dina känslor, och det är nog ett bra sätt att ta sig framåt i sorge-processen. Stor kram!