Hej fina bloggvän.

Vad fint att du är här trots att jag inte hört av mig på ett tag, närmare bestämt 3 veckor var det väl sedan det senaste inlägget…
Det här är inget jag gjort medvetet för att skapa vare sig mystik eller nyfikenhet kring min person, det har helt enkelt inte gått och det tar emot även nu, men jag känner mig tvungen.
Jag var tvungen att stänga av och lägga ner allt för att få lugn och ro och mobilen, datorn osv har varit helt avstängda tills idag.
Men, det gick till en gräns för känns nämligen inte speciellt avstressande eller bekvämt för min del med den cirkus som dragits igång, där personer anonymt har kontaktat polisen, min man, mina föräldrar (anm jag är 44 år) för att för reda på “vad som har hänt mig”?
Missförstå mig rätt men det blir lite makabert och påträngande rent privat inte minst så som jag känner mig just nu.

De senaste åren har varit minst sagt kämpiga på alla plan, både privat och jobbmässigt, och gudarna ska veta att jag kämpat och försökt att göra mitt allra bästa.
Kämpar gör vi ju alla till mans på vårt sätt och med den verklighet som vi alla lever i, så jag menar inte på något sätt att jag haft det svårare eller att jag kämpat hårdare än någon annan, men prestationsångesten och att hela tiden känna sig misslyckad och oaccepterad tog överhanden, och ja sen var det som det blev helt svart.
Som om all ork bara rann ur kroppen.

Så där befinner jag mig just nu ungefär, jag är här men mår inget vidare utan tar var dag som den kommer och försöker att bli hel i mig själv igen.
Jag vet inte hur framtiden ser ut, idag känner jag mest att allt är sagt och gjort och att det inte finns mycket mer att berätta eller visa upp för min del, kanske känns det annorlunda imorgon men det får tiden utvisa.

Jag vill från hjärtat tacka för all Din omtanke och för att så många hört av sig till mig som jag inte orkat svara.
Som sagt inte av ondo eller för att jag inte velat höra av mig, utan för att jag inte klarat av det.
Att skriva detta inlägget känns som ett misslyckande i sig, att erkänna sig svag och nedbruten och att inte “palla trycket” och hålla ihop livet så som de flesta andra tyckt klara av.
Jag är bara jag och försöker vara ärlig även om det känns väldigt ledsamt och tungt just nu och jag hoppas innerlig att inte detta tolkas rätt och inte på motsatt sätt.

Kram Anette