Igår vaknade jag upp till en sån där hemsk migrändag som är svår att förklara för den som inte själv lider av svåra migränanfall…men det känns iallafall som om kroppen och huvudet lever parallella liv, och allt blir bara dimmigt och svårt att ta in hur gärna man än vill.
Så jag tog min medicin och vilade hela dagen, och sen fram mot seneftermiddagen ara jag så pass bra att jag tog mig ut för en a mina promenadrundor runt om Torekov.
Ja, medicin+vila+ en inte alltför ansträngande runda med frisk luft brukar hjälpa.

Det är ju så slående vackert överallt här just nu och ständigt har man havet med sig i blickfånget mer eller mindre.
Strax efter att jag passerat den vackra platsen ovan så kommer man fram till en a Torekovs mest risiga bondgårdar, ja boningshuset ser faktiskt helt omöjligt ut att någon kan bo i och stallet osv är ungefär i samma usla skick.
Jag har gått förbi där många gånger och alltid funderat på hur i hela friden man kan ha det så, men det kan man tydligen.
Igår när jag kom fram till hagen där kossorna betar och som ligger direkt innan man kommer till gården, så kände jag att det ar något som var konstigt.
Jag kanske ska tillägga att jag är högintensiv och intuitiv som person så jag läser direkt av läget, registrerar alla detaljer och känner starkt om något inte är rätt…en egenskap som jag inte alltid tycker är så fördelaktig att ha då det tar oerhört mycket energi, men inte mycket att göra åt.

Hur som helst så ser jag en jätteliten vit kalv som ligger helt ensam lång upp i ena änden av hagen medan alla andra stora kor och några andra kalvar befinner sin i helt andra änden a den stora hagen.
Den lilla ensamma kalven ser jättetrött och sliten ut där den ligger i gräset, och instinktivt känner jag att jag vill springa in i hagen och se hur det är med den.
Men det gör jag inte, dels därför att jag inte har rätt att göra så och dels därför att jag inser att det är el i stängslet….

Då bestämmer jag mig för att jag ska säga till och fråga dem som bor på gården (två gamla gubbs) OM de är ute framme vid gården, men se denna gången är de inte det.
Vad händer då?
Jo, min övertygelse om att något är fel gör att jag helt sonika traskar in på gårdsplanen och knackar på inte bara en av ytterdörrarna utan alla tre!
Jag ser nämligen genom en av de igensmutsade fönstren att någon är där inne och tittar på TV.

Till slut öppnar en av de dem och jag förklarar mitt ärende för mannen, han verkar mest road över att jag står där och pekar och viftar med armarna och förklarar att han tror inte det är någon fara.
”Det ser inte så bra ut” försöker jag, jag skulle så gärna vilja hjälpa den men det är ju upp till dig…
Mannen säger att han ska äta men sen ska han kika till korna i hagen, varpå jag hör mig själv säga ”Ja, det tycker jag att du ska men jag kan ju inte tvinga dig.

Jag kunde inte släppa tanken på den lilla ensamma och helt hjälplösa kalven där i hagen och tanken att jag kanske borde ha gjort mer gnager inom mig.
Djur och barn är verkligen helt i händerna och beroende av att vi vuxna tar ansvar för dem på bästa sätt, älskar och verkligen bryr oss, inte bara ibland när vi känner för det utan alla dagar alltid.
Tanken att alla människor verkligen inte är kapabla och ansvarsfulla nog att vare sig vara föräldrar eller djurägare återkommer ofta till mig.

Ett lite off topic inlägg idag, jag vet, men händelsen berörde mig så starkt så jag kände att jag vill dela med mig.
Ha en fin onsdag och njut av solen om du kan!

Kram