Detta inlägget är så otroligt svårt för mig att skriva. Jag har nyss tagit farväl av min allra bästa vän och ständige följeslagare under 12 fina år.
Älskade fina Alfred har fått somna in på årets hittills soligaste finast dag, och det är så sorgligt och tomt här hos oss just nu.
Lillebror August dog ju tidigare i vår, och vi har ju vetat att Affe’s tid höll på att rinna ut eftersom han hade prostata cancer, ett besked som vi fick för ca ett år sedan så det senaste året har vart oss till skänks av Affe själv.
Vår fina tappra kille som vill vara kvar hos oss så länge han bara kunde, och vi har hjälpt honom och bara funnits för honom den senaste tiden.
Nu var dock tiden inne och även om avskedet var fint och lugnt på alla sätt och vis så var det otroligt smärtsamt att ta sig igenom, ja alla som varit där vet nog vad jag menar.
Jag har gråtit så mycket att ögonen känns alldels torra och trötta och hela kroppen värker av saknaden som uppstått.
Vill helst backa bandet men det går ju inte.

Saknad, sorg och tomhet men samtidigt så känner jag viss lättnad i bröstet eftersom jag vet att han slipper ha ont och kämpa vidare. Min fina älskling som jag hoppas har återförenats med lillebror August nu.

Affe där han trivdes som bäst, ute på balkongen i stan eller på terrassen ute i Norrviken, där kunde han spendera timmar och gå runt och nosa bland blommorna i krukorna och sen hitta en plats i solen där han kunde ligga och mysa.
Alla hundägare anser nog att just deras hund är speciell på ett visst sätt och så var det givetvis för mig när det gäller Affe.
Han var med när jag och min man gifte oss på Grand Hotel i Stockholm 2010 och sen i ytterligare 12 år i nöd och lust…

Så glad att vi spenderade två fina år ute i Norrviken, Affe gillade verkligen allt med att vara där och inte minst den stora takterrassen med uterummet som vi hade den första sommaren gillade han till max min lilla gubbe.
Där ute ville han vara även ofta när vi redan hade gått in för dagen och vem kunde neka honom till det när han tittad med sin bedjande blick…

Min allra bästa vän.
Ja, han fanns alltid vid min sida och om jag var ledsen kom han han alltid till tröst.
Buffade och puffade på mig, lade sig i mitt knä eller tätt intill och som hr när jag tog upp honom i famnen, ja då fick jag alltid en kram och han lade sitt huvud mot min kind….
När han var valp sov han på min huvudkudde innästlad i mitt hår, och sen under alla år under mitt täcke, och där gärna i knävecket tätt intill.
Lite varmt ibland men väldigt mysigt och nu saknar jag hans närhet så att det gör ont.

Affe älskade sina goosedjur hahah och jag har helt tappat räkningen på alla dessa som han haft som bästisar under alla år.
Dessa ägnande han stor uppmärksamhet kan man säga utan att gå in på detaljer, och givetvis fick han hållas med detta.

Det blir en hel del fina bilder på  min kompis i detta inlägget, ja tack vare bloggen och Instagram så har jag ju ett digert arkiv att välja bilder ifrån.
Affe var dessutom en riktig linslus som gärna ställde upp på bild, medans hans lillebror August helst drog sig undan när kameran plockade fram.

Här är dock en av de bästa bilderna på August och Alfred tillsammans, en bild tagen för några år sedan hemma i soffan i stan när det var alldeles nyklippta och fina.
Samma ras, det vill säga malteser men total olika i deras personligheter och karaktärer men så högt älskade av mig och min man.
Tomrummet efter dem båda ekar tomt här  hos oss, ja det är verkligen som om något stort fattas oss och jag vet inte riktigt hur det tomrummet ska kunna fyllas igen någonsin.

Och som han älskade glass, ja fick han följa med på utflykt med glassinköp så var lyckan total.
Här var vi nog hos Feldts i Halmstad och mumsade i oss deras goda glass vill jag minnas, ja många fina minnen finns det och det poppar hela tiden upp nya som man man minns efter hand.

Den sista bilden i detta inlägget är en av mina absoluta favoritbilder på älskade Affe, en bild som jag tog julen förförra året och han var så ståtlig, kavat och stolt i sin fina röda fluga.
Så här vill jag minnas honom, som den finaste maltesern i världen med det varmaste största hjärtat man kan tänka sig.
Han gjorde aldrig en fluga förnär utan var som en stor nallebjörn av gos och kärlek  i alla år.
Alla som har mött honom och lärt känna honom en smula har blivit förälskade och tagit honom till sitt hjärta direkt.
Våra hundpassare hemma i stan, hundpensionatet där han varit i alla år, mina föräldrar mfl har alla varit hans stora beundrare och han saknas nu oss alla.

Ta hand om Dig.

Kram