Ett sent litet inlägg idag, har egentligen ingen ork eller lust att skriva egentligen men ville mest säga hej.
Dagen idag har varit en riktig skitdag, en sån där dag när man bara vill sätta sig i ett hörn med en filt över huvudet, gömma sig, räcka fulfinger till hela världen och be dem dra åt skogen…
Men det kan man inte, så man biter ihop, gömmer tårarna och allt det arga. Inombords.

Och nej ett helt liv eller ens ett halvt ryms inte i en blogg och kanske värt att ta med sig när man kikar runt på sociala medier och tycker att allt verkar så perfekt och rosenskimrande, happy happy och bara framgångssagor överallt.
Det är inte sant. Alla har vi våra bekymmer, tåligare dagar, sjukdomar, krämpor och annat som tar allt fokus.

Jag ska inte gå in i detalj på allt som gnager just nu, men mycket kretsar kring min onda arm, armen som jag krossade illa ungefär vid denna tiden förra året, som blev felopererad, som ingen trodde på mig när jag sa att det kändes fel, som sen konstaterades fortfarande bruten och så ännu idag i väntan på en ny operation.
Det drar ut på tiden på grund av pandemin osv och det kan jag förstå men gör inte min tillvaro lättare…

Framförallt var det ett tråkigt och tungt telefonsamtal som stjälpte bägaren idag, ja är man dessutom en högkänslig person som jag med stor påverkan på känslan i hela tillvaron när något inte känns rätt, om jag känner mig orolig, rädd osv så blir det som ett stort mörker som känns hemskt dagar som dessa.
Rätt mellan toppar och dalar är en enkel beskrivning och idag var jag ganska djupt i en sådan dal kan man säga.
Ikväll behöver jag feelgood, mys med mina killar och något avsnitt av Nikolaj & Julie på CMore.

Kram och tack för att du är en så fin vän i den digitala världen.